Sjukan

Dialog mellan mig och mig själv i min skalle på vårdcentralen idag:
"Men ditt pucko! Det är ju inte alls farligt med sjukus!"
"Jo, det är det..."
"Nej, säger jag ju. Det är inte nåt att vara rädd för!"
"Jo."
"Vad är du så jäkla rädd för?"
"Vet inte."
"Skärp dig!!"
"Kan inte. Kan vi inte bara gå hem?"
"Nej! Pucko."

Jo. Var på vårdcentralen idag för att göra en hälsoundersökning inför dykarcertet. Trots att jag gick dit med en vetskap om att inget var farligt och de inte skulle såga itu mig och pumpa mig på blod eller sticka massa nålar i mig, är jag fortfarande livrädd för allt som har med sjukhus att göra. Lyckades få med mig Erika som moraliskt stöd, då jag aldrig vågat mig dit själv... Tack Erika!
Väl där så träffar jag "min" alldeles egna läkare, som aldrig i sitt läkarliv gjort en hälsoundersökning inför dykarcert innan och det verkade väldigt omständigt. Hon läste noga igenom anvisningarna och noterade vad som behövdes göras. Ryggkoll, lyssna på lungor och hjärta, kolla reflexer, blåsa i en luftvolymsmätare... Visst tänkte jag. Och så sa hon blodvärde. Och jag fick genast panik. "Men det är ju bara ett stick i fingret" säger hon när jag sitter och försöker lugna ner mig samtidigt som tårarna börjar rinna. Skäms samtidigt som jag bara vill fly. Så hon går igenom allt på listan medan jag kämpar mot tårarna. "Ja, nu är det bara provtagningen kvar". Bara. Bah. Tunnelseéndet hade inte gett med sig då, och på väg till labbet blev det bara värre. "Ja, du kan komma in och sätta dig där" säger en jättetrevlig sköterska och pekar in bakom en skärm. Och där stog den. Stolen. Kände hur bena bara ville vika sig. Men lyckades ta tag i mig själv och sätter mig ner samtidigt som jag börjar gråta. "Det är ingen fara. Det går snabbt! Jag lovar! Ska bara..." säger hon och tvättar och pysslar med fingret. Och visst! Det är inte farligt och det går snabbt över, men jag hatar det! Pang. Snabbt över. Då jag ska ta urinprov låser jag in mig på toa och får nån slags efterchock. Kan inte sluta gråta och hyperventilera. Känns som om jag är där inne i evigheter, men tar mig ut igen.
Går in till min läkare igen och hon skriver under och säger att mina värden var bra. Så var det klart.

"Pucko!"
"Men jag kan inte hjälpa det..."