I'm back.

Bloggpaus slut. Trodde jag skulle klara mig längre utan att blogga, men efter en veckas abstinens och dagligt kollande så ger jag mig nu. *pustar ut*
För skojs skull la jag igår till räknare på min blogg, en för sidträffar och en för antal besökare och resultatet chockar/skrämmer/överraskar mig. I skrivande stund är det 36 personer (eller IP adresser) som hittat in på min blogg. Vilka är alla dessa människor? Blir både glad och lite rädd, för det är ju kul att så många är intresserade av lilla mig, men vad vet de egentligen? Men samtidigt är det spännande och motiverande.
Ja, ja. Jag lovar att fortsätta blogga sålänge jag ser att mätaren för antal besök rullar...

Men känner att jag vill klargöra lite varför jag bloggar, både för min egen skull och andras. Det jag skriver på min blogg är mina tankar, ibland väldigt avslöjande och ibland ganska kryptiska. Jag skriver främst för att skriva av mig tankar, vad jag känner just nu. För att allt inte ska samlas inom mig... Jag har nästan alltid skrivit för att få tankarna ur mig - dagbok, brev, klotter. Och nu är det bloggen som gäller. Ibland fungerar min blogg som ett medium, för att få ut små meddelanden till folk jag kanske inte vågar/vill/kan säga det rakt ut till, och ibland är det som en uppdatering för min familj och mina nära och kära så de kan hålla koll på vad jag gör om dagarna.
Det som skrivs på min blogg är som sagt saker jag tycker och tänker för tillfället, alltså inget ristat i sten. Åsikter och funderingar kan ändras, så ta allt med en nypa salt... Men känner du dig träffad av något finns det troligtvis en anledning till detta (även om det kanske inte var du som var tänkt som "måltavla"), så berätta det gärna för mig om du vill. Lyssnar gärna, och förklarar ännu hellre för de som frågar.
Ibland skickar jag ut meddelanden via bloggen som jag kanske både medvetet och omedvetet vill ha respons på av olika anledningar, så det är bättre att fråga en gång för mycket än för lite. Men vill jag inte diskutera det som finns på min blogg ska jag heller inte behöva det.

Har lite inlägg jag skrivit under denna vecka som ska publiceras efter hand (vissa stannar dock på min dator då de kanske blivit allt för utelämnande), men känner nu att jag har ett ämne jag vill skriva om.... Detta svåra ämne som kallas kärlek. Det är nämligen något som varit aktuellt för mig den senaste tiden. Själv är jag ju kär, tror jag i alla fall. Det har jag berättat tidigare. Och de flesta vet eller har räknat ut i vem, så det tänker jag inte behandla...
Men att något så fint kan göra en så illa? Och att man både kan älska och hata en känsla så.
Jag har en mycket god vän som det här har varit väldigt jobbigt för. Kärlek är fint, men obesvarad är hemsk. Ännu hemskare är det om man trodde man hade något men att det i ett ögonblick bara slits ifrån en. Denna vän har blivit ganska utnyttjad (kanske hårt ord, men finner inget bättre) och det har tagit hårt. (Känner ganska mycket igen mig i den situationen.) Denna vän har blivit en slags sökare efter bekräftelse, då från det motsatta könet, och tror inte att detta gjort saken bättre.. alls. Det får en bara att må sämre... Och som det är nu har vännen hittat någon att verkligen tycka om, men denne vill både ha och äta kakan och vännen vågar inte riktigt erkänna sina känslor. Önskar att jag kunde hjälpa...

Det finns många typer av fin kärlek dock. Kärlek jag älskar. Kärleken till en vän. Kärleken till en sång. Kärleken till en saknad vän. Kärleken till en symaskin. Kärleken till sina djur. Kärleken till ett efterlängtat barn. Kärleken till en medeltidsvecka. Kärleken till själva kärleken.

Annie säger även ett stort grattis till den underbara Angelica som befinner sig i stora staden Stockholm, alldeles för långt borta för att kramas.