Jag är inte ensam, och det känns tryggt. Det är inte bara jag som tänker på det sättet och är så komplicerad ibland.
Men börjat hitta mig själv nu igen tror jag, inse lite vad jag vill och inte vill, och det är jättebra. Samtidigt finns den tomma saknande känslan kvar.
Visst är det inte bara jag som önskar att man kunde läsa av någons själ och tankar via ögonen ibland? Vissa är helt enkelt så svåra att få grepp om att man önskar att det fanns en lucka någonstans. Men hur man än letar och söker så finns det inte där man söker. Men visst måste det finnas där någonstans?
Just nu känns livet som en karusell, som bara snurrar och jag sitter där, maktlös och kan bara åka med i det snurrande, guppande, ändlösa. Upp och ner, runt, runt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar