"And I don't want the world to see me...

...cause I don't think that they'd understand.
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am"

Känner mig lite trasig idag. Eller förvirrad. Fortfarande.
Det kommer och går lite som i perioder, perioder då jag funderar mer över vissa delar av livet och idag är en sån liten svacka.

Känns som om jag jagar en skugga, som jag aldrig kommer att få fatt i. En hopplös jakt som bara kan sluta då jag ger upp. Och det känns som om det är dags att ge sig nu, trots att mitt hjärta säger annorlunda. Men vill jag verkligen det? Åh, det är hemskt att vara hopplöst "kär". Vet liksom inte om det är det som jag är. Men det är jobbigt ändå. Önskar bara att allt vore annourlunda. Han vet men han förstår inte.
När man blir singel öppnar sig en helt ny värld, både på gott och ont. Träffat många fina pojkar och ett och annat svin... Gjort saker jag ångrar och ångrat att jag inte gjort endel, kännt mig utnyttjad och utnyttjat, skrattat och gråtit. Hittat såna som jag skulle vilja lära känna mer och insett att gamla vänner inte alltid är de bästa.
Har en relativt ny kompis, och han vet mer om mig redan än vad de flesta gör. Vet inte vad det är, för det är svårt att sätta fingret på, men det känns så bra att prata med honom. Eller bara va. Sitta i hans säng eller via msn och prata om allt och inget. Känns tryggt att ha honom där. Tack.
Har två, förr mycket goda vänner, som jag pratat lite allvar med de senaste dagarna. De är tillsammans och har mer eller mindre vuxit ihop till en individ, känns det ibland. För en sisådär 7 månader sen, då jag insåg vad som skulle hända sa jag det till dom. Dumt. Men visste att när de blir ihop skulle vi inte kunna umgås mer lika dant som innan. Och det har nu inträffat. Tyvärr. Hade inte velat tappa nån av dom, men nu är det som det är och det gör ont. Visst, vi har bara oss själva att skylla, men jag har försökt, dock så tröttnar man efter ett tag...


Lite trött på den fasaden jag försöker hålla uppe.