Syftar så klart på tisdag. Eller tisdag kväll om man ska vara riktigt noga... För det är ju då jag kommer hem till Värnamo igen! Få gånger jag längtat så mycket efter den lilla håla jag kallar hemstad. Fast ska man vara sådär noga igen så är det inte Värnamo utan folket där jag saknar. Och sk man vara ännu mer sådär noga så är det Mange jag saknar. Han som ger mig fjärilar i magen och gör att längtan nästan gör ont.
Jo, jag är kär. Riktigt sådär fånigt kär... Nästan att jag skäms över hur fånigt man kan bete sig ibland. Sitter och ler fånigt då man tänker på honom, är sådär slibbigt lycklig då man pratat i telefon, njuter av till och med tystnaden som kan uppstå där vi pratar.... Hihi! Men jag är riktigt lycklig! :D Att vara kär måste vara bättre än de flesta lyckopiller. Så är det bara.
Och det allra bästa är att det är besvarat på nästan samma underbart fåniga sätt. (Det värsta är att det är långt mellan Värnamo-Visby, men vill man så går det!)
Vi är så olika men ändå så lika. Och vi har ju redan barn ihop så den delen är ju avklarad (...han har illrarna för er som inte visste det). Saknar!
Avslutar med att slänga in en bild på honom... Han är precis så snäll som han ser ut. Don't mind the black hair... Hihi! (Han kommer säkerligen be mig att ta bort den då han upptäcker den, men fuck it! Min blogg...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar