Utmattad.

Både fysiskt och psykiskt. Det fysiska ska jag dock ta hand om strax med en tur till Birger på MassaFysen för att rätta till ryggen och sen sova...
Men det psykiska. Det har hänt alldeles för mycket nu på för lite tid... Upptäckte igår att min automatiska överföring av hyran till min hyresvärd inte var avstängd så han fick in dom på sitt konto. Mailade honom om detta och ville ha tillbaka pengarna (5000:- är en hel del, särskilt om man är student i bilköpartagen), men fick ett svar tillbaka där han berättar att han, utan min vetskap, dragit in en saneringsfirma i det hela och behåller pengarna för att betala detta. Han tycker nämligen att det fortfarande luktar iller i lägenheten, och att den därför är "obebolig". Konstigt nog... Pappa är nämligen superkänslig mot illerlukt och han godkände lägenheten innan vi for. Fan! Jag blir så arg på hyresvärden! För det första försöker han skylla saker på mig som skulle rättas till i lägenheten (som bäddmadrassen med mensfläckar på, som var där då vi flyttade in) och andra saker som redan var paj. I själva verket har jag lämnat lägenheten i mycket bättre skick nu än vad den var då, eftersom jag lagat och städat mycket bättre än vad det såg ut innan.
Pratade med Lorenzo om kostnaden och han säger att han inte har råd. Men han måste... kan inte stå för hela kostnaden själv.

Allt detta, med lägenhetsbyte och så har även medfört att jag troligtvis måste göra mig av med illarna. Detta smärtar djupt.

Sen är jag besviken för andra saker med... eller andra personer kanske jag skulle skriva. Trodde att du var en bättre och större människa än så här, och att jag betydde något mer. Att jag inte var en i raden av tjejer för dig, men jag har nog fel. Tror att jag kan vara kär, men vet inte. Kärlek är svårt. Det är bara ett gäng kemiska substanser i hjärnan, men de kan få en att både må så otroligt bra och så fruktansvärt dåligt. Tyvärr kan man inte störa över dom helt heller. För i så fall hade jag styrt bort dom... Men de där dagarna var bland de bästa jag upplevt på mycket länge och jag mådde så bra. Trodde inte på kärlek vid första ögonkastet, men nu är jag osäker. Kanske är du helt enkelt för bra för att vara sann?
Ger upp nu. Nu är det helt upp till dig.


Helvete.