Tror att den här tiden är nyttig för mig. Jag har växt och utvecklats, jag har lärt mig massor hur jag är och hur jag vill vara. Fortfarande finns frågetecken, men det är kanske dom som gör livet så spännande att leva? För om man redan visste vem man är helt ut så vore det kanske inte så spännande? Jag vet inte helt vem och hur jag är, eller hur jag reagerar i olika situationer, och har nu insett att det trivs jag med.
När jag var med Lorenzo känndes det som om jag hade framtiden utstakad med drömmar och mål. Visst, de har inte ändrats så fruktansvärt, men endel... Det känndes tryggt innan, men kanske inte så spännande direkt. Men nu... Framtiden är i en suddig dimma, men jag trivs faktiskt med det. Kanske för att det är mer formbart så?
Vem är då jag nu?
Jo, Annie Lena Rosén heter jag. Jag är född i Värnamo där jag bott i större delen av mitt liv, tillsammans med min familj, pappa Peter, mamma Helena och lillasyster Hanna. Jag gick samhällsprogrammet, med språkinriktning på gymnasiet, men spenderade nog den mesta tiden i foto-labbet eller iallafall drömde om att gå dit. Valde helt fel program har jag insett nu i efterhand. Är en blandning av smyg-estet och smyg-naturare (tack vare min genom tiderna bästa lärare Elgen), så borde kanske valt något av det. Ångrar dock att jag inte tog något där jag fick hålla på mer med foto och målande...
Efter gymnasiet sommarjobbade jag, vilket jag gjort sedan jag gick i nian (på olika ställen - McDonalds var helt klart värst, trots regnigt ogräsplockande året innan) sen flydde jag värnamo stad för att flytta till Gotland och Visby, där jag kom in på Arkeologiprogrammet! Lorenzo flyttade med, och att flytta ihop kändes som en naturlig utveckling av vårt förhållande. Nu i efterhand inser man att det hade kanske varit bra att bo isär, att bo själva ett tag. Eller kanske var det redan på väg utför redan då? Vi skaffade varsitt nytt liv, jag i studentvärlden och han med sina nya McDonaldskompisar... Och tog varann helt enkelt förgivet.
Jag höll på med mina studier och partajande med kompisarna, och han jobbade och var med sina kompisar. Så höll det på fram till i våras (påsk närmare bestämt) då han gjorde klart för mig hur han tänkte. Eller med vad kanske är rätta ordet. Chocken kom som en beställning på posten, men då den lagt sig och man började tänka klart insåg jag hur dåligt vi hade det ihop och att detta bara var den sistadroppen som fick bägaren att rinna över. Och som det rann över sen... I maj skulle vi ha varit tillsammans i sju år så det var en hel del droppar i den där bägaren.
Som tur var har jag många goda vänner att stödja mig på, och den som helt klart varit till störst hjälp är faktiskt Conny. Han är nästan lite som en storebror för mig och skötte "den där" perioden jättebra. Tack Conny! Tv-spelande och pratande hjälper... Men även alla mina andra vänner har varit till stort stöd. Lee som bjöd på minispa-kväll på hotellet där hon jobbar, långa pratstunder med Erika, Sarah och Elin... Och alla andra som ställt upp gör övergången från par-liv till singel-liv så mycket enklare. Tack för att ni finns där! Och taikons förstås!
För att inte glömma mina Värnamovänner (varav några flugit iväg till andra delar av detta avlånga land) - Angelica, Ylva, Frida, Jenny, Anna, Stina och alla ni andra som gör livet på fastlandet så mycket lättare!
Har skaffat en hel del killkompisar med under ett tag nu... Nils, Fredrik, Micke och Torbjörn - mina underbara Taikon-kusiner! Och några i Connys kompisgäng - Anders, Palle och ni andra... Och Jonas.
Trivs faktiskt väldigt bra tillsammans med killar. De är så mycket lättare att umgås med. Men så är det det där med att bli singel... Så stängs en dörr så öppnas ett flertal fönster har man ju märkt - fönster som går att slå upp till en dörr senare kanske? Kan dock vara förvirraned och energikrävande.
Så har vi ju självklart Krille med! Första gången jag var själv nere i Ängelholm hos honom och hans familj, annars har han varit "min och Lorenzos kompis" som vi känt sen sjuan nån gång. Fick en helt annan kontakt med honom nu... Och ibland undrar man vad som hänt om man satsat annorlunda i livet...
Och Anders i Gbg - hur går det med min ballad egentligen? Tihi!
Säkert glömt någon... Och det är isåfall inte med mening. Skyller på att jag jobbar skift och att jag är trött.
Det största jag insett nu, speciellt då man flyttar hem igen över sommaren, är att Gotland helt klart var rätt val för mig. Och kanske var det bra att Lorenzo flyttade med, för kanske var det just den "dödsstöten" vårt förhållande behövde. Det var nog i rättan tid, för nu kan vi fortfarande vara ganska bra vänner. Men flytten, högskolan, alla mina vänner och allt det där andra har gjort att jag utvecklats som person - förhoppningsvis åt rätt håll.
När jag var med Lorenzo känndes det som om jag hade framtiden utstakad med drömmar och mål. Visst, de har inte ändrats så fruktansvärt, men endel... Det känndes tryggt innan, men kanske inte så spännande direkt. Men nu... Framtiden är i en suddig dimma, men jag trivs faktiskt med det. Kanske för att det är mer formbart så?
Vem är då jag nu?
Jo, Annie Lena Rosén heter jag. Jag är född i Värnamo där jag bott i större delen av mitt liv, tillsammans med min familj, pappa Peter, mamma Helena och lillasyster Hanna. Jag gick samhällsprogrammet, med språkinriktning på gymnasiet, men spenderade nog den mesta tiden i foto-labbet eller iallafall drömde om att gå dit. Valde helt fel program har jag insett nu i efterhand. Är en blandning av smyg-estet och smyg-naturare (tack vare min genom tiderna bästa lärare Elgen), så borde kanske valt något av det. Ångrar dock att jag inte tog något där jag fick hålla på mer med foto och målande...
Efter gymnasiet sommarjobbade jag, vilket jag gjort sedan jag gick i nian (på olika ställen - McDonalds var helt klart värst, trots regnigt ogräsplockande året innan) sen flydde jag värnamo stad för att flytta till Gotland och Visby, där jag kom in på Arkeologiprogrammet! Lorenzo flyttade med, och att flytta ihop kändes som en naturlig utveckling av vårt förhållande. Nu i efterhand inser man att det hade kanske varit bra att bo isär, att bo själva ett tag. Eller kanske var det redan på väg utför redan då? Vi skaffade varsitt nytt liv, jag i studentvärlden och han med sina nya McDonaldskompisar... Och tog varann helt enkelt förgivet.
Jag höll på med mina studier och partajande med kompisarna, och han jobbade och var med sina kompisar. Så höll det på fram till i våras (påsk närmare bestämt) då han gjorde klart för mig hur han tänkte. Eller med vad kanske är rätta ordet. Chocken kom som en beställning på posten, men då den lagt sig och man började tänka klart insåg jag hur dåligt vi hade det ihop och att detta bara var den sistadroppen som fick bägaren att rinna över. Och som det rann över sen... I maj skulle vi ha varit tillsammans i sju år så det var en hel del droppar i den där bägaren.
Som tur var har jag många goda vänner att stödja mig på, och den som helt klart varit till störst hjälp är faktiskt Conny. Han är nästan lite som en storebror för mig och skötte "den där" perioden jättebra. Tack Conny! Tv-spelande och pratande hjälper... Men även alla mina andra vänner har varit till stort stöd. Lee som bjöd på minispa-kväll på hotellet där hon jobbar, långa pratstunder med Erika, Sarah och Elin... Och alla andra som ställt upp gör övergången från par-liv till singel-liv så mycket enklare. Tack för att ni finns där! Och taikons förstås!
För att inte glömma mina Värnamovänner (varav några flugit iväg till andra delar av detta avlånga land) - Angelica, Ylva, Frida, Jenny, Anna, Stina och alla ni andra som gör livet på fastlandet så mycket lättare!
Har skaffat en hel del killkompisar med under ett tag nu... Nils, Fredrik, Micke och Torbjörn - mina underbara Taikon-kusiner! Och några i Connys kompisgäng - Anders, Palle och ni andra... Och Jonas.
Trivs faktiskt väldigt bra tillsammans med killar. De är så mycket lättare att umgås med. Men så är det det där med att bli singel... Så stängs en dörr så öppnas ett flertal fönster har man ju märkt - fönster som går att slå upp till en dörr senare kanske? Kan dock vara förvirraned och energikrävande.
Så har vi ju självklart Krille med! Första gången jag var själv nere i Ängelholm hos honom och hans familj, annars har han varit "min och Lorenzos kompis" som vi känt sen sjuan nån gång. Fick en helt annan kontakt med honom nu... Och ibland undrar man vad som hänt om man satsat annorlunda i livet...
Och Anders i Gbg - hur går det med min ballad egentligen? Tihi!
Säkert glömt någon... Och det är isåfall inte med mening. Skyller på att jag jobbar skift och att jag är trött.
Det största jag insett nu, speciellt då man flyttar hem igen över sommaren, är att Gotland helt klart var rätt val för mig. Och kanske var det bra att Lorenzo flyttade med, för kanske var det just den "dödsstöten" vårt förhållande behövde. Det var nog i rättan tid, för nu kan vi fortfarande vara ganska bra vänner. Men flytten, högskolan, alla mina vänner och allt det där andra har gjort att jag utvecklats som person - förhoppningsvis åt rätt håll.
Nästa helg är det Gotland som gäller! Whiiii!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar