Sen jag var barn så har jag gått på kontroller för ryggen, både inom allmänvården, skolhälsovården och privat hos massörer, kiropraktorer och naprapter och sjukgymnaster.
Jag var i dagisåldern första gången kag klagade över ont i ryggen och mamma och pappa tog mig till läkare. Han prickade ut kotorna med en blå spritpenna och konstaterade lätt skolios. Jag kommer ihåg att chocken i hissen när jag får se ryggen i spegeln var stor. Jag fick ju inte rita på mig - då skulle ju inte läkaren heller göra det...
Detta följdes upp under hela min skolgång. Mätningar och framåtböjningar för att se om jag hade bra rörlighet. Inget mer än en lätt skolios var diagnosen. Förklaringarna var många. Växtvärk, träningsvärk, träna för lite... Fick komma till en otroligt oengagerad sjukgymnast där jag tränade i över ett år, 1-2 gånger i veckan. Utan större resultat. Tvärt om så fick jag mer ont.
Fick remiss till ortoped som bara skakade på huvudet och sa att detta är inget de gör nåt åt och undrade varför jag var där. Detta efter en slätröntgen som visade på disksänkning i L4-L5-nivå. Längst ner i ryggen och där jag har ont. Karusellen med skolhälsovården fortsatte och jag testades och fick olika förklaringar om vartannat. Lumbago var diagnosen - ryggont rätt och slätt. Ingen förklaring eller prognos.
Nu i vuxen ålder och jag tänker på hur hela resan har varit är jag chockad över processen. Troligen hade jag ett ordentligt diskbråck när jag var barn, runt 8 år gammal. Började en period kissa på mig, vilket var skämsigt värre. Försökte gömma det för mamma, som tog upp det nån gång med mig. Det var ju pinsamt och det skulle man ju inte göra. Kommer också ihåg att jag fick en genomgång av skolsköterskan om att jag måste gå på toa när jag var kissnödig. Precis som att jag inte fattade det... Men förstod gjorde jag och skämdes. Och gömde det. Tvättade trosorna i handfatet och satte på mig dom blöta så att de skulle torka. Faktum är att jag inte kände att jag var kissnödig. Det bara kom. Ett klassiskt tecken på diskbråck men det var det ingen som snappade upp. Tvärtom, så kommer jag ihåg den pinsamma genomgången med skolsköterskan i nian av alla mina skoljournaler och hon skojade lite om "att kissa på sig - när man är åtta år!? Tur att i alla fall det har gått över". Mer skuld och skam.
När jag tänker tillbaka så är det sjukt många instanser jag varit hos, men ingen har fångat upp vad det kan vara. Tagit tag i utredningar flera gånger om, och varje gång kommit till en återvändsgränd. På vägen har jag träffat folk inom vården som borde tänkt igenom yrkesvalet en gång till innan de började träffa patienter. Värsta var hon som vid undersökningen utbrast "-men det syns ju faktiskt ingenting!". Precis som att hon förväntade sig att det skulle vara stora inflammerade områden eller eventuellt pilar som pekade på områden med texten "ont!". Syns det inte - finns det inte. Alla dessa möten har fått mig att tveka på min egen upplevelse av smärta. Kanske inbillar jag mig? Det kanske är psykosomatiskt? Men varje gång bekräftas det av min kropp att jag faktiskt inte funkar normalt för att jag har ont.
Träffade min sambo för ett bra gäng år sedan och han utbildade sig ganska snart till massör och sedan naprapat. Han har varit ett fantastiskt stöd i alla mina motgångar och smärtan. Han är också en av de få som tagit mig och smärtan på allvar. Tack vare hans utbildning och kontakter så har jag kommit vidare, lite på "bakvägen". Äntligen har jag fått träffa en ortoped som tar det seriöst och förstår att jag har ont och att det påverkar livet.
Diagnosen är SRS - segmentell rörelsesmärta. Läs mer här om det: http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=4445
Det som händer nu är att jag äntligen får hjälp! På måndag blir det en operation. Det blir en steloperation av L4-S1, alltså de diskarna jag har smärta från. Förhoppningen är att jag ska bli i det närmaste smärtfri efter detta.
Hade det funnits alternativ till operation hade jag gärna valt det, men jag har provat nästan allt inom konventionell vård (alltså inget hokuspokus).
Jag är sjukt nervös, men ser fran emot resultatet. Tänkte att jag eventuellt kan orka blogga om min nya resa.
På måndag gäller det...
